Blog Image

Livet och jag

Om "Livet och jag"

"Livet och jag" är för min skull och mitt behov av att skriva och känna. Sanningar och osanningar - allt ur mitt tycke. Gilla eller gilla läget - ert val :)

Livet, mål och definitionen av det

Nya tider... Posted on Sat, January 05, 2019 17:01:37

Jag har alltid varit dålig på att sätta mål och ha mål. Livet har liksom gått bra ändå. Skola, jobb, utbildningar – likadant över allt. Det enda området jag egentligen har haft någon form av mål inom så är det

Inom hundträningen även om de har varit mer av visioner än mål. Jag har strävat efter rätta känslan på tävling mer än resultat och varit nöjd med det som vi presterat.
Men så får man den där sparken där bak av någon som på ett ärligt och öppet sätt säger till att man borde skärpa sig! Och visst är det så! Inte för min skull utan för hundarnas skull – de förtjänar en matte som är tydlig i sin träning och på tävling, och som faktiskt visar hur fantastiska de är. Sagt och gjort, jag började med att sätta tre trappsteg av mål för min och Cixx tävlingsframtid, och ett för mig personligen för att kunna nå det högsta trappsteget av dessa tre. Det är nu ca 4 månader sedan jag började forma tankarna så smått, jag har under den tiden läst och lyssnat på fantastiska hundtränare som hjälp på vägen. Sakta men säkert förstår jag storheten i att ha mål och en strukturerad, planerad väg dit – tävlingsmänniska eller ej.
Det är tydligheten det kommer ge mina hundar som är anledningen till mina mål och vägen dit. Genom tydligheten i vår träning och planeringen – steg för steg- kommer målen att nås. Jag tänker att inlärningen och träningen dessutom kommer bli roligare, mer fokuserad och motiverad. Jag älskar ju att träna, detta kommer bara öka den känslan. Utöver känslan att nå delmålen (de olika trappstegen) och slutliga målet så har jag också lagt till extra belöningspotter till mig själv för stegen och målet.
Stödord har hittats för att inte glömma och hela tiden påminnas om det viktigaste. Jag har hittat ett enkelt sätt att hålla ihop allt.

Utöver målen så har jag kvar min vision och visionen får aldrig hamna i konflikt eller kompromissas på pga. målen. Min vision är minst lika viktig som målen om inte viktigare. Ett mål är ju att de ska gå hand i hand, ett mål som nås om visionen inte har uppfyllts är inte ett nått mål.
Precis som att visionen aldrig får kompromissas på för att nå målen så får inte heller min relation till mina hundar kompromissas. Inget är så viktigt som vår relation. Det är alltför ofta som man ser ägare som glömmer detta i tävlingssituationer pga viljan att alltid prestera, vinna och nå mål. Man ser fortfarande hundar som inte får belöning efter loppet pga de missade en slalomingång, hundar som tas av banan för de missade ett kontaktfält och hundar som får skarpa, otrevliga ord för att de inte sitter kvar i starten….Så tråkigt…Och så tråkigt att hundtränare idag fortfarande inte förstår att deras hund ÄR en reflektion av deras kunskap – det står jag fast vid! Däremot inte sagt att kunskapen i framtiden inte kan utökas eller hur!

Jag delar sällan eller aldrig mina och Cixx tävlingsresultat på sociala medier. Våra resultat definierar inte oss. Jag efterfrågan inte bekräftelse av andra. Resultaten är bara ett kvitto över just då och där, och hur bra vi klarade av just den uppgiften just då och där. Och nej…inget av mina mål är att ta mig till SM eller VM.
Väldigt få personer känner till mina mål. Ingen känner till min vision förutom jag. Jag säger som Jimi Hendrix ” I dont consider myself to be the best..and I do not like compliments, they distract me”. Däremot är jag de flesta gångerna ruggigt stolt över vad vi åstadkommit på tävlingar men nej, de definierar oss definitivt inte.

Jag är redo för vår målinriktade framtid! Gott nytt tankesätt!



Livet och dess resesällskap

Nya tider... Posted on Fri, January 05, 2018 15:48:39

Så här på årets första dagar är det gott att reflektera över
livet och allt där i. Livet är ju en, förhoppningsvis, en lång resa med
uppförsbackar och nedförsbackar, med krokar och svängar, med glädje och sorg.

På vissa stationer under resan har stoppen varit längre – på andra kortare och
resesällskapet har skiftat. Vissa resesällskap kommer jag alltid ha med mig,
fysiskt i mitt liv och andra är med mig i hjärtat då de fysiskt inte längre går
vid min sida. Andra har kommit och gått igen. Alla har inte lämnat avtryck men
många har – både bra och dåliga. Och även om jag själv ansvarar för min egen
resa så kan jag inte undgå att resesällskapet jag, frivilligt eller
ofrivilligt, haft med mig har påverkat mig.

Jag brukar säg att det är inget i livet jag ångrar, men att vissa saker skulle
jag kanske inte göra igen. Med åren (och med erfarenhet) har man ju trots allt
blivit lite mer förståndig. Framför allt förståndigare när det kommer att låta
vissa resesällskap hoppa av resan tidigare än jag gjort innan. Vissa behöver
helt enkelt kastas ut genom fönstret. Det betyder inte att det är något fel på
personerna i fråga – de är bara inte rätt för mig. Det beror på mig och inte
dem.
Jag tar helt enkelt inte ”skit” längre, jag orkar inte med en massa drama,
jag tillåter inte att vuxna människor medvetet ljuger (oavsett anledningen till
det), jag vill inte ha o-ödmjuka människor i min närhet, de som går från
resesällskap till resesällskap för egen vinning, de som hävdar sin
principfasthet men vars handlingar gör något annat, jag vill inte ha personer
som säger en sak och gör en annan, som förväntar sig att ”få” en massa men vill
själva inte ”ge” och jag vill inte lyssna på dem som bara pratar om sitt och
sig själva.

Pga olika personer och deras handlingar har jag under en längre tid varit
ganska tillbakadragen med ett avståndstagande och med en skyddande mur runt
mig. 2018 är året då jag bestämt mig för att inte låta dessa personer hålla mig
tillbaka längre. De personerna med ovan nämnda karaktärer är ju trots allt bara
ett få tal – de kommer inte längre ha någon betydelse för mig.
Det är dags att
säga nej till det nu. Varför nu? Jo, livet och att mista en av mina viktigaste
resesällskap som varit med mig under 10 år gjorde att jag föll ned i ett svart
hål i vinter. Dollys död tog så mycket hårdare på mig än vad jag någonsin
trodde var möjligt. Den fysiska smärtan och den mentala smärtan har jag aldrig känt
tidigare. Samtidigt blev jag också oerhört rädd för hur jag då skulle känna om
något hände de närmsta som går på två ben eller om något skulle hända Cixx. Jag
blev för första gången rädd för livet.
Jag är klok nog att förstå att jag måste sörja, även om det ”bara” är en hund.
Efter veckor av svart sorg så kom insikten att den svarta sorgen måste gå över
i en annan typ av sorg för annars skulle jag gå under. Jag var tvungen att
ändra mina tankar och handlingar.

Ur det svarta har det kommit insikt om vad som är viktigast.
Tankarna har ändrats, jag har börjat ändras tillbaka till den jag egentligen
är. Dollys död blev ett uppvaknande.

Kvar på min resa finns många fantastiska resesällskap och
jag vet att fler nu kommer tillkomma när jag tillåter det. De med äkta glädje, med
tacksamhet, med empati och etik, med omtanke och dialoger, med ögon som ler av
rätt orsak. Och framför allt – med ödmjukhet inför livet och dess resa framåt
men också respekt för resan som varit och vad alla bär i sin ryggsäck. Jag
välkomnar de nya som kommer och jag är tacksam för de som är kvar. Tacksam för
Dolly och vår tid ihop. För den hon var och för det hon lämnat kvar i mig i så länge
jag lever. För att hon även efter sin död fortsätter att bidra till ett bättre
jag. Tack för allt. Tack.



Livet och B-A-N-A-N-A-S

Nya tider... Posted on Sun, May 21, 2017 14:05:42

I heard that you were
talking shit
People hear you talking like that, getting everybody fired up
So I’m ready to attack, gonna lead the pack
Gonna get a touchdown, gonna take you out
That’s right, put your pom-poms down, getting everybody fired
up

A few times I’ve been around that track
So it’s not just gonna happen like that
‘Cause I ain’t no hollaback girl
I ain’t no hollaback girl

Both of us want to be the winner, but there can only be one
So I’m gonna fight, gonna give it my all
Gonna make you fall, gonna sock it to you
That’s right I’m the last one standing, another one bites the
dust

A few times I’ve been around that track
So it’s not just gonna happen like that
‘Cause I ain’t no hollaback girl
I ain’t no hollaback girl

Let me hear you say this shit is bananas
B-A-N-A-N-A-S
(This shit is bananas)
(B-A-N-A-N-A-S)

A few times I’ve been around that track
So it’s not just gonna happen like that
‘Cause I ain’t no hollaback girl
I ain’t no hollaback girl



Livet och bägaren. Som rann över.

Nya tider... Posted on Sun, April 30, 2017 08:22:17

Nu var det länge sedan jag behövde skriva av mig. Det är ju
därför jag har denna blogg – för min skull. Jag bryr mig föga om någon läser
eller inte läser inläggen. De är skrivna för mig och för att det är för mig det
bäst sättet att ”släppa” någon eller något som stör mig i mitt liv, och ibland
bara för att jag behöver just skriva.

Över lag är jag en lycklig person, men då och då kommer det upp saker som stör
mitt lyckliga liv. Och då blir det ett inlägg. Nu är det dags…
Jag försöker hålla en ödmjuk approach till folk och deras beteenden. Jag vet ju
att hur någon beter sig beror på genetik, miljö och erfarenhet och det är svårt
att klandra någon för just detta, speciellt eftersom man väldigt sällan har
hela bilden klar för sig varför någon gör/säger som de gör.
Men ibland rinner bägaren över även för mig. När någon anser sig vara bättre än
andra, när någon går i taket för att man erbjuder hjälp, när någon inte tror
att någon annan har mer kunskap/erfarenhet än just denne för att personen i
fråga har vissa meriter och framgångar, när någon alltid tror det värsta om personer
och agerar där efter, när någon inte själv anstränger sig för att få till en
förändring, när någon tar beslut pga. sådant man ”antar”, någon som anser att
dennes hund inte presterar som den ska, och när någon driver någon (djur eller
människa) för hårt för sin egen skull.
Jag blir helt enkelt skogstokig på detta! Varför? Jo för att det saknar vanlig
jävla respekt och insikt! Djur eller människa kvittar – alla förtjänar samma
respekt.

De flesta av dessa personer som jag blir skogstokig på är hundmänniskor av
något slag (det är den kategori av människor som jag kom mest i kontakt med).
Det är människor som lägger mycket tid, pengar och ork på att träna hund och vissa
av dem talar gärna och ofta om hur duktiga de är. Däremot får misslyckanden
inte samma utrymme (om ens något) på t.ex. sociala medier. Undan tag finns.
Jag accepterar att dessa människor finns i min sfär eftersom jag valt att vara
del hundvärlden och jag accepterar att det finns en anledning till beteendet, men
jag har svårt att acceptera dessa beteenden eftersom det drabbar någon annan än
dem själva. Och jag har svårt att acceptera att dessa personer inte kan se att
det drabbar andra och vad deras sätt/beteende gör med/mot andra.

Ta lite av den där tiden, lite av de där pengarna och lite av den där orken och
lägga den på att förändra er själva. Ni skulle må så mycket bättre! Andra
skulle må så mycket bättre! Jag skulle må så mycket bättre! Annars är jag rädd
att ni kommer bli ensamma i framtiden. Mycket ensamma.
Och eftersom ni många gånger är så duktiga på att träna hund och har kunskapen
hur man lär in rätt beteenden så borde ni ha kompetensen att tillämpa samma
inlärning på er själva. Så varför inte börja i morgon? Ju tidigare desto bättre
för oss andra.



Livet och hundvärlden

Nya tider... Posted on Thu, June 16, 2016 16:32:52

I ganska många år har jag varit en del i den s.k. “hundvärlden”. Det är en värld som är väldigt speciell (även om det troligtvis finns likheter i andra ”världar” som tex ”hästvärlden”) Och i den finns alla de som är något mer intresserade av hundar, hundträning och hundtävlingar än den ”normale” hundägaren.
Det är en värld av en massa tyckande. Det är en värld av en massa pratande. Det är en värld av massor av skitsnack. Det är en värld av en massa ”veta bäst”. Det är en värld av väldigt lite ödmjukhet (framför allt emot andra hundägare/hundtränare/hundtävlande men också, tyvärr, även mot hundarna ibland).
I detta inlägg kommer jag inte bli långrandig utan väldigt konkret: om du valt att vara en del i denna värld så får du faktiskt gilla läget! Du har själv valt att vara i den!

Själv tycker jag inte att alla de som ”tycker, pratar, snackaskit och vet bäst” är de som är värst – värst är de som klagar på andra människors ”tyckande, pratande, skitsnackande och veta bästande”.

Ärligt – det här är vuxna personer med eget ansvar för sina egna val, sina egna ord och sina egna handlingar! Varför skulle dina åsikter och agerande vara mer rätt och viktiga än deras? Är just DU bättre än dem?
Och du, om du ändå tycker att något ska ändras – börja med dig själv och sluta klaga på alla andra. Punkt. Och punkt igen



Livet och Cixx-effekten

Nya tider... Posted on Sun, May 22, 2016 17:35:46

Effekt = ”Effekt i ett system beror av en kombination av
krafter och rörelser”, eller ”Mängden energi som omvandlas
per tidsenhet”

”Jag ser inga resultat” sa Cixx uppfödare när jag träffade henne senast. Nej,
säger jag, hon blev ordentligt rädd för en man jag hade på kurs så jag har
sedan det jobbat med konsekvenserna av det. ”Ah, jag förstår” säger uppfödaren
och fortsätter med ”Jag har aldrig haft en kull som har varit så lättlärd vad
gäller allt som den kullen”. Inga förmaningar, inga fördömanden – bara ett
konstaterade om hur lättlärda dessa hundar är. Jag är hiskeligt glad över Cixx
uppfödare.

Jag kan gå tillbaka till alla de situationer och händelser som gjort att Cixx
är som Cixx är. Skulle till och med kunna ge datum och nästan klockslag på
några av dem.
Cixx är det man kallar för ”reaktiv”. En
reaktiv hund är en hund som på ett eller annat sätt riktar sitt intresse ut
från föraren. En reaktiv hund kan av glädje, rädsla eller aggression rikta sitt
intresse mot andra hundar och/eller människor i form av att kasta sig i kopplet,
skälla, morra eller uppvisa flyktbeteenden. Cixx har pga. olika händelser i
kombination med att vara vallhund blivit reaktiv och trots att hennes första
reaktioner var instinktiva så har hon lärt sig genom repetition (och det räckte
med en eller ett par gånger) att agera och reagera så här inför hennes
”triggers” (utlösare av reaktionen).

Kunde JAG som matte gjort något annorlunda? Nej. Det är bara att konstatera att
det som hände är och var inget jag kunde ha tränat på – de bara hände utan
förvarning, och utan förvarning om hur just Cixx skulle reagera på dem.
Jag
kunde inte planera för att en kursdeltagare tog på en regnjacka och hatt pga
regn just då och där, jag kunde inte förhindra Dollys reaktion på ett ljud som
satte igång en kedjereaktion med Helmer och Cixx när Cixx var 10 veckor, jag
kunde inte förhindra ett en djursjukskötare drog av Cixx magplåster efter
hennes sterilisering när Cixx hade en påbörjad infektion i såret, och jag kan
inte förhindra eller förändra att Cixx faktiskt inte tycker om att bli klappad
av någon förutom av mig osv.

Kan JAG som matte göra något nu när detta hänt? Ja. Så klart kan jag det och så
klart gör jag det. Det är mitt ansvar som Cixx´s
ägare/matte/träningskompanjon/trygghet att göra mitt bästa att förändra hennes
reaktioner på hennes triggers. Idag har vi gjort vår officiella debut i
agilityn. En debut som varit helt otänkbar för några månader sedan. Och hon
gjorde det strålande!

För så är det ju -att Cixx-effekten faktiskt inte bara är negativ! Så klart
önskar jag att Cixx (och alla andra hundar) ska slippa ha dessa känslor. Och så
klart önskar jag inte någon hundägare att känna frustrationen som dessa känslor
ger och hjälplösheten när de metoder man kan och provar faktiskt inte fungerar.
Men på grund av Cixx-effekten har jag fått leta ny kunskap på nytt håll och
lära mig känna min hund på ett helt annat plan. Jag började leta ny kunskap för
att jag älskar henne! Älskar denna galen-panna och detta åsknedslag. Älskar
hennes påhittighet, hennes kärlek tillbaka och för alla sanslösa skratt jag får
av henne. För att jag älskar att se
henne och husse prestigelöst leka. För att jag älskar hennes energi. För att jag älskar att hon visar när det är
jobbigt och att hon visar var hennes gränser och integritet går. För att jag
älskar när hon tillslut somnar vid min sida i soffan och för att hon faktiskt
tycker om att jag klappar henne då och där. För hon är så värd det!

Har jag lärt mig något? Ja, så oerhört mycket! Och jag är ödmjukt tacksam emot
min nya kunskap och erfarenhet. Vad har jag lärt mig? Tja, kanske kommer det
ett ”Livet och Cixx-effekten del 2” så småningom om mina tankar om just detta.

Ångrar jag något? Nej, man kan inte (och ska inte) ångra att man inte hade den
kunskap man inte visste man skulle komma att behöva och man kan inte ångra
livet – för det är i just livet dessa händelser sker.

Vår resa tog en annan väg mot vad jag tänkt, en lite längre och krokigare väg. Resan som
var oundviklig för att vi ska i framtiden skapa små obetydliga stordåd tillsammans
– stordåd som bara är viktiga för oss.
Det här inlägget är inget försvarstal. Det är en reaktion. En reaktion på Cixx´s
reaktioner och effekten av dem.



Livet och utlärning

Nya tider... Posted on Sat, May 07, 2016 19:40:44

Vem kan lära en annan person något? Vem har rätt att lära en
annan person något? Måste man vara pedagog? Måste man vara utbildad i det man
lär ut? Och om Ja, till vilken utsträckning? Eller ”räcker” det med erfarenhet?
Tittar man på jobbannonser så funkar båda delar – en specifik utbildning eller
arbetslivserfarenhet inom området. Och när du kommer till ditt nya jobb så blir
du troligtvis upplärd av en kollega som kanske varken har den rätta utbildningen
för jobbet eller är pedagog, men som har jobbat på positionen under flera år.
Jag är klickerinstruktör i grund och botten, och tränar därmed enligt
klickermetodens fem grundpelare: timing, kriterier, belöningsfrekvens,
belöningskvalitet och belöningsplacering.
Jag använder klickern som verktyg/markör mindre och mindre nu mer, men
har en förståelse för när klickern är bäst och när den inte är bäst. Till de
fem grundpelarna tränar jag operant, med klassisk betingning , kedjning av
moment, sekvenser och med fri-shaping. Undantag finns alltid men överlag så
håller jag mig till detta.
Så ska du lära ut något till någon annan skulle jag säg att det krävs någon
form av grundkunskap – oavsett om du fått den genom en utbildning eller via ett
mentorskap. Bäst är kanske en kombination av båda. Sen tillkommer erfarenhet
och framför allt erfarenhet genom utveckling! Att bara skaffa sig erfarenhet
inom en viss sfär utan att titta på utvecklingen inom sfären är inte heller
hållbart.

När jag vill träna in något börjar jag med att visualisera hur jag vill att
momentet/beteendet ska se ut. För att få en klar målbild att jobba emot. Sen
lyfter jag in den bilden mot de fem grundpelarna för att komma i mål. Jag
funderar inget på vad det ska användas för – det är ointressant om
momentet/beteendet ska användas i vardagen, i rallylydnad, i lydnad eller i
agility.

Med detta sagt, betyder det då att jag skulle kunna hålla en
agilitykurs? Utan att vara agilityinstruktör? Eller får jag inte lära ut hur
man rundar ett hinderstöd i agilityn men det är okej att jag lär ut hur man
rundar en kon i rallylydnaden? Får jag som klickerinstruktör lära ut hur man använder
tasstarget för att gå in i sin bur men inte hur man använder det på kontaktfält
eller i Ställande under gång? Är det OK att jag lär ut hur man använder klassisk
betingning för att byta en hunds inställning till att jaga bilar men inte OK
att göra samma om problemet är andra hundar eftersom jag inte är hundpsykolog?
Lugn alla – jag ska inte hålla agilitykurs eller något inom
hundmötesproblematik. Just för att jag inte kan regler och annat som har med
sporten agility att göra, och jag har heller inte tillräckligt med kunskap för
att gå till botten med rädslor och aggressivitet – men jag skulle kunna tänka
mig att hålla specifika
momentinlärningskurser, tex i 2×2 metoden i slalominlärning. Varför? Jo, för
det är i stort sätt ”bara” shejping. Och
shejping kan jag. För att jag har min grundkunskap i belöningsbaserad inlärning och min
egen erfarenhet inom området.

Vi pratar ofta om att vi måste lyfta blicken, tänka nytt och utveckla
hundträningen, men så fort det kommer till att hålla kurs och vem som får göra
det så går många i taket. Ingen utom en
utbildad instruktör inom det specifika området får hålla kurs enligt vissa. Man
får inte ”kopiera” andras sätt att träna/lära ut utan bara ”inspireras” (vad
som är vad är ofta då öppet för egen tolkning).
Har jag som instruktör ”köpt” min kunskap så torde den vara min att dela med
mig av? Eller?
Och du kan ju vara en bra instruktör eller en skitdålig instruktör fast du gått
samma utbildning. Och du kan vara en bra utlärare även om du inte gått en
utbildning men har en god grundkunskap och erfarenhet.
Jag går hela tiden nya kurser/utbildningar för att utvecklas och få ny
erfarenhet. Jag utmanas genom att se till att min kunskap och erfarenhet passar
alla de som går mina kurser – applicera dem individuellt och ta det bästa ur min
kunskap och min erfarenhet. Jag är den som borde veta bäst om jag har
tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att hålla en kurs.

Till sist är det ju alltid den som vill bli utbildad i något
som bestämmer var de går kurs, hur de vill gå kurs och med vilken kursledare. Så kommer det alltid att vara oavsett vad vi ”instruktörer”
tycker om det. Jag litar på att folk kan bestämma det själva. Jag kan ju det.



Livet och domen

Nya tider... Posted on Thu, April 14, 2016 15:41:54

Det
här inlägget är till dig, rallylydnadsdomaren som dömde ut mig och en
träningskompis. Domen håller i sig ännu på många olika sätt. Det här inlägget
är inte för att kritisera dig – jag förstår att du inte förstår – utan för att
ge dig en inblick (och kanske också få dig att lyfta blicken lite) in den värld
där JAG tränar hund. Och HUR jag tränar hund.
Detta inlägg är skrivet med mig som utgångspunkt – men det mesta i det stämmer
på alla som tränar hund med s.k. positiva metoder.
Jag kommer förutsätta att du förstår betydelsen av ord om operant inlärning,
förstärkning och klassisk betingning – du är ju trots allt rallylydnadsdomare
vilket torde betyda att du tränar hund själv och kan inlärningsbegrepp som
dessa.
Vi börjar med grunden, som man alltid gör även inom hundträning, med att kort
bara förklara att jag tränar med s.k. positiva metoder, dvs. att jag förstärker
det som jag anser är rätt beteenden, och jag avbryter eller förstärker inte de
beteenden jag inte vill ha. Enkelt och logiskt i min värld.

Mitt mål är att alla de förstärkningar som min hund upplever ska gå genom mig
så långt det är möjligt, just för att undvika vissa beteenden som kan bli ett
fel-beteende i framtiden. Men jag är ju inte klistrad vid min hund 24 timmar om
dygnet – alltså kommer min hund att lära sig egna saker på egen hand också.
Hundar har alla vissa situationer/miljöer/beteenden som de uppfattar som påfrestande
i negativ bemärkelse eller som de uppfattar som något form av ”straff” som vi
kan tycka är marginella. Och det är de i jämförelse med andra större
påfrestelser då hunden hamnar i distress och visar någon form av
distressbeteenden. Mycket av dessa beteenden är individuella, andra är mer
generella.
Dessa generella negativa påfrestelser kan t.ex. vara att få en munkorg eller
Halti på sig, att fysiskt bli flyttad till en annan plats, att inte få vara med
och träna, att inte få någon belöning osv. Man ser på sin hund när de upplever
dessa påfrestelser. De blir det som man enkelt kallar för ”låga” – ögon och
öron sänks, kroppen blir lite krum och svansen låg. De gillar inte helt enkelt
inte situationen. Det finns många fler
beteenden som kan läggas till här. Dessa är bara ett fåtal exempel för att du
ska förstå min tanke.

Min hund är inte olika andra i dessa situationer. Förutom att jag (likt många i
“min värld”) har tränat min hund att ha en annan känsla i många av dessa
situationer, jag har alltså gjort en klassisk betingning eller motbetingning. Min
hund är tränad att ha munkorg och halti på. Hon är tränad att själv sticka in
sin nos i båda dessa. Min hund är tränad att förstå att om jag blir inaktiv så
är jag ute efter ett annat beteende och hon börjar testa sig fram för att få
träna igen och där med få möjlighet till sin belöning. Hon blir inte låg eller
upprörd om hon inte får sin belöning utan provar något annat om och om igen. Hon
är lärd att när kopplet blir sträckt så kommer hon inte framåt mer och blir då oftast
ledd tillbaka in till mig (det vanligaste är dock att hon själv kommer på att
det var fel beteende och rättar till positionen själv – hon är ju operant i det
mesta). Och framför allt så är hon lärd att bli tagen, fasthållen och transporterad
i sitt halsband (och till och med i Halti).
Varför tränar jag in allt detta då? Jo, för det är något som alla hundar för
eller senare kommer utsättas för. Då tänker åtminstone jag se till att jag har
tillräckligt med plus på vårt relationskonto så jag kan göra ett uttag utan att
hamna på minus!
Min hund tycker inte något av detta är
nog otäckt eller konstigt och visar därmed inte heller några tecken på att vara
låg eller i disstress. Svansen viftar och hon kommer frivilligt fram till mig
för mer ”träning”.
Att transportera sin hund till eller från något är väldigt vanligt i
agilityvärlden – man transporterar sin hund till startpunkten och rättar in den
så den hittar ”linjen” t.ex. Om hunden försöker ta sin belöning i förtid så
flyttar man undan den. Det förekommer så klart även inom andra hundsporter och
i det vanliga livet. Åter igen inget konstigt med det tycker de flesta.
Så tyckte dock inte du. Och eftersom du fortfarande pratar och berättar om mig
och min träningskompis (som tränar på samma vis), och dessutom nämner oss vid
namn, och hur illa vi betedde oss mot våra hundar och att vi borde anmälas, så
kommer här istället två filmer du kan hänvisa till tillsammans med detta
blogginlägg. Och så slipper vi kanske höra våra namn nämnas igen utav dig.


Jag hoppas du kanske har du lärt dig något nytt idag – för ingen är någonsin
färdiglärd när det kommer till hundträning. Jag har definitivt lärt mig något
av dig. Och om dig. Men kanske inte det du tror…



Next »