Det är få blogginlägg som känns så ärliga och mänskliga som
detta från Denise Fenzi! Det finns ett drev emot hundtränare som tränar med
positiva metoder om de någon gång skulle tappa humöret mot sin hund. De blir
helt plötsligt dubbelt så ”dåliga” mot traditionella hundtränare som dagligen
använder sig av onödiga beteenden och röstlägen mot sin hund både i vardagen
och i sin träning.
Förra våren gick jag en kurs där en av deltagarna berättade om en av Sveriges
bästa hundtränare och när hon ”tappade humöret” på sin hund på en tävling.
Deltagaren berättade detta med skadeglädje och med en ”hon ska inte tro att hon
är något” – attityd mot denna person. Jag blev alldeles paff! Inte över det som
hänt utan för attityden från den som berättade.
Vi är alla människor och vi gör alla misstag. Vi tappar humöret och vi finner
det igen. Men, precis som Denise skriver så är vi som tränar med positiva
metoder fullt medvetna om att det inte sker någon inlärning i dessa tillfällen.
Om och när det händer så har vi så mycket + på vårt relationskonto med vår hund
att skadan (om det överhuvudtaget blir någon) är minimal. Själv går jag
dessutom direkt in i ett analys-mode för att förstå vad som hände och varför –
för att se till att minska risken för att hamna där igen.
Läs och begrunda. Och jag skriver under på hennes sista mening ” If you’re
looking for the perfect trainer, keep looking”. Tror du att du är den perfekta
hundtränaren/hundägaren? Dags att ta på ödmjukhetsglasögonen och jag välkomnar
dig till verkligheten.


”THE PERFECT TRAINER

I got the
following response to last week’s blog:

“I’m
pretty sure I’ve heard YOU use No Reward Markers in your training.”

I have no
idea how to respond to that.

You should
see what I do when a squirrel cuts across the front of my house and all three
dogs go careening and screaming from window to window. I yell something
along the lines of, “DAMN IT STOP THAT!” Two out of three
generally take note and settle – for that moment anyway.

But I’m not
training; I’m being irritable. I’m interrupting the behavior at that
moment so I can finish my conversation in peace. The fact that the
careening behavior happens again for the next squirrel strongly suggests I’m
accomplishing nothing, and if I really wanted to change that behavior then I’d
need to commit to a training plan. Right now that’s not a priority so I
yell, two dogs care that I’m annoyed so they stop, and the third will quit on
his own when he realizes his cohorts have abandoned him.

Good
training? Of course not. Since training requires change, I think it’s fair to
say it’s no training at all. It’s just me being crabby and too lazy to
deal with the dogs properly.

Being a
positive reinforcement trainer doesn’t mean I’m all sweetness and light.
I’m just not there as a person. My husband has to put up with the
fact that sometimes I’m grumpy and irrational. My kids have to put up
with the fact that sometimes I’m grumpy and irrational. And the dogs?
Same deal.

If I take a
five minute video of my training, within that five minutes I will easily be
able to pick out good decisions, bad decisions and everything in between.
Since I put my training videos on my blog and I often train in public,
anyone is welcome to watch a five minute video and pull apart the good from the
bad. Have I used NRM’s? All the time! Do I think that they
are helping my training? No, but that’s a different question. It’s
just me being human; being a bit frustrated at the moment. And the dogs aren’t
freaking out, so they’ll have to keep putting up with me as I evolve as a
trainer.

I follow a
philosophy of training. I test variables and I refine my training all the
time. But as often as not, I’m muddling along. Maybe I’m muddling at a
higher level than many other trainers, but muddle I do.

It’s good
enough for me. If you’re looking for the perfect trainer, keep looking.”
Källa: http://denisefenzi.com/2016/03/08/the-perfect-trainer/