Det
här inlägget är till dig, rallylydnadsdomaren som dömde ut mig och en
träningskompis. Domen håller i sig ännu på många olika sätt. Det här inlägget
är inte för att kritisera dig – jag förstår att du inte förstår – utan för att
ge dig en inblick (och kanske också få dig att lyfta blicken lite) in den värld
där JAG tränar hund. Och HUR jag tränar hund.
Detta inlägg är skrivet med mig som utgångspunkt – men det mesta i det stämmer
på alla som tränar hund med s.k. positiva metoder.
Jag kommer förutsätta att du förstår betydelsen av ord om operant inlärning,
förstärkning och klassisk betingning – du är ju trots allt rallylydnadsdomare
vilket torde betyda att du tränar hund själv och kan inlärningsbegrepp som
dessa.
Vi börjar med grunden, som man alltid gör även inom hundträning, med att kort
bara förklara att jag tränar med s.k. positiva metoder, dvs. att jag förstärker
det som jag anser är rätt beteenden, och jag avbryter eller förstärker inte de
beteenden jag inte vill ha. Enkelt och logiskt i min värld.

Mitt mål är att alla de förstärkningar som min hund upplever ska gå genom mig
så långt det är möjligt, just för att undvika vissa beteenden som kan bli ett
fel-beteende i framtiden. Men jag är ju inte klistrad vid min hund 24 timmar om
dygnet – alltså kommer min hund att lära sig egna saker på egen hand också.
Hundar har alla vissa situationer/miljöer/beteenden som de uppfattar som påfrestande
i negativ bemärkelse eller som de uppfattar som något form av ”straff” som vi
kan tycka är marginella. Och det är de i jämförelse med andra större
påfrestelser då hunden hamnar i distress och visar någon form av
distressbeteenden. Mycket av dessa beteenden är individuella, andra är mer
generella.
Dessa generella negativa påfrestelser kan t.ex. vara att få en munkorg eller
Halti på sig, att fysiskt bli flyttad till en annan plats, att inte få vara med
och träna, att inte få någon belöning osv. Man ser på sin hund när de upplever
dessa påfrestelser. De blir det som man enkelt kallar för ”låga” – ögon och
öron sänks, kroppen blir lite krum och svansen låg. De gillar inte helt enkelt
inte situationen. Det finns många fler
beteenden som kan läggas till här. Dessa är bara ett fåtal exempel för att du
ska förstå min tanke.

Min hund är inte olika andra i dessa situationer. Förutom att jag (likt många i
“min värld”) har tränat min hund att ha en annan känsla i många av dessa
situationer, jag har alltså gjort en klassisk betingning eller motbetingning. Min
hund är tränad att ha munkorg och halti på. Hon är tränad att själv sticka in
sin nos i båda dessa. Min hund är tränad att förstå att om jag blir inaktiv så
är jag ute efter ett annat beteende och hon börjar testa sig fram för att få
träna igen och där med få möjlighet till sin belöning. Hon blir inte låg eller
upprörd om hon inte får sin belöning utan provar något annat om och om igen. Hon
är lärd att när kopplet blir sträckt så kommer hon inte framåt mer och blir då oftast
ledd tillbaka in till mig (det vanligaste är dock att hon själv kommer på att
det var fel beteende och rättar till positionen själv – hon är ju operant i det
mesta). Och framför allt så är hon lärd att bli tagen, fasthållen och transporterad
i sitt halsband (och till och med i Halti).
Varför tränar jag in allt detta då? Jo, för det är något som alla hundar för
eller senare kommer utsättas för. Då tänker åtminstone jag se till att jag har
tillräckligt med plus på vårt relationskonto så jag kan göra ett uttag utan att
hamna på minus!
Min hund tycker inte något av detta är
nog otäckt eller konstigt och visar därmed inte heller några tecken på att vara
låg eller i disstress. Svansen viftar och hon kommer frivilligt fram till mig
för mer ”träning”.
Att transportera sin hund till eller från något är väldigt vanligt i
agilityvärlden – man transporterar sin hund till startpunkten och rättar in den
så den hittar ”linjen” t.ex. Om hunden försöker ta sin belöning i förtid så
flyttar man undan den. Det förekommer så klart även inom andra hundsporter och
i det vanliga livet. Åter igen inget konstigt med det tycker de flesta.
Så tyckte dock inte du. Och eftersom du fortfarande pratar och berättar om mig
och min träningskompis (som tränar på samma vis), och dessutom nämner oss vid
namn, och hur illa vi betedde oss mot våra hundar och att vi borde anmälas, så
kommer här istället två filmer du kan hänvisa till tillsammans med detta
blogginlägg. Och så slipper vi kanske höra våra namn nämnas igen utav dig.


Jag hoppas du kanske har du lärt dig något nytt idag – för ingen är någonsin
färdiglärd när det kommer till hundträning. Jag har definitivt lärt mig något
av dig. Och om dig. Men kanske inte det du tror…