Så här på årets första dagar är det gott att reflektera över
livet och allt där i. Livet är ju en, förhoppningsvis, en lång resa med
uppförsbackar och nedförsbackar, med krokar och svängar, med glädje och sorg.

På vissa stationer under resan har stoppen varit längre – på andra kortare och
resesällskapet har skiftat. Vissa resesällskap kommer jag alltid ha med mig,
fysiskt i mitt liv och andra är med mig i hjärtat då de fysiskt inte längre går
vid min sida. Andra har kommit och gått igen. Alla har inte lämnat avtryck men
många har – både bra och dåliga. Och även om jag själv ansvarar för min egen
resa så kan jag inte undgå att resesällskapet jag, frivilligt eller
ofrivilligt, haft med mig har påverkat mig.

Jag brukar säg att det är inget i livet jag ångrar, men att vissa saker skulle
jag kanske inte göra igen. Med åren (och med erfarenhet) har man ju trots allt
blivit lite mer förståndig. Framför allt förståndigare när det kommer att låta
vissa resesällskap hoppa av resan tidigare än jag gjort innan. Vissa behöver
helt enkelt kastas ut genom fönstret. Det betyder inte att det är något fel på
personerna i fråga – de är bara inte rätt för mig. Det beror på mig och inte
dem.
Jag tar helt enkelt inte ”skit” längre, jag orkar inte med en massa drama,
jag tillåter inte att vuxna människor medvetet ljuger (oavsett anledningen till
det), jag vill inte ha o-ödmjuka människor i min närhet, de som går från
resesällskap till resesällskap för egen vinning, de som hävdar sin
principfasthet men vars handlingar gör något annat, jag vill inte ha personer
som säger en sak och gör en annan, som förväntar sig att ”få” en massa men vill
själva inte ”ge” och jag vill inte lyssna på dem som bara pratar om sitt och
sig själva.

Pga olika personer och deras handlingar har jag under en längre tid varit
ganska tillbakadragen med ett avståndstagande och med en skyddande mur runt
mig. 2018 är året då jag bestämt mig för att inte låta dessa personer hålla mig
tillbaka längre. De personerna med ovan nämnda karaktärer är ju trots allt bara
ett få tal – de kommer inte längre ha någon betydelse för mig.
Det är dags att
säga nej till det nu. Varför nu? Jo, livet och att mista en av mina viktigaste
resesällskap som varit med mig under 10 år gjorde att jag föll ned i ett svart
hål i vinter. Dollys död tog så mycket hårdare på mig än vad jag någonsin
trodde var möjligt. Den fysiska smärtan och den mentala smärtan har jag aldrig känt
tidigare. Samtidigt blev jag också oerhört rädd för hur jag då skulle känna om
något hände de närmsta som går på två ben eller om något skulle hända Cixx. Jag
blev för första gången rädd för livet.
Jag är klok nog att förstå att jag måste sörja, även om det ”bara” är en hund.
Efter veckor av svart sorg så kom insikten att den svarta sorgen måste gå över
i en annan typ av sorg för annars skulle jag gå under. Jag var tvungen att
ändra mina tankar och handlingar.

Ur det svarta har det kommit insikt om vad som är viktigast.
Tankarna har ändrats, jag har börjat ändras tillbaka till den jag egentligen
är. Dollys död blev ett uppvaknande.

Kvar på min resa finns många fantastiska resesällskap och
jag vet att fler nu kommer tillkomma när jag tillåter det. De med äkta glädje, med
tacksamhet, med empati och etik, med omtanke och dialoger, med ögon som ler av
rätt orsak. Och framför allt – med ödmjukhet inför livet och dess resa framåt
men också respekt för resan som varit och vad alla bär i sin ryggsäck. Jag
välkomnar de nya som kommer och jag är tacksam för de som är kvar. Tacksam för
Dolly och vår tid ihop. För den hon var och för det hon lämnat kvar i mig i så länge
jag lever. För att hon även efter sin död fortsätter att bidra till ett bättre
jag. Tack för allt. Tack.